Baltazar

För ca 2 år sedan gick jag till läkaren, likt de flesta kvinnor i min ålder, för att bli screenad för livmoderhalscancer. Resultatet var positivt och jag blev uppmanad att ta nya tester inom ca sex månader.

 

Så hände all galenskap däremellan och när jag blivit frisk nog till att ta mitt förnuft till fånga och boka tid, var jag så sjukt nojig att jag gjorde det jag vanligen gör en sådan situation - förnekar.

 

För ungfär en månad sen tog jag äntligen tag i saken. Jag och läkaren avtalde att om provsvaren var negativa så skulle hon skicka brev, annars ringa. Det har gått fyra veckor sedan sist och nojan hade lagt sig och jag hade nästan glömt det.

 

17:55 ringde hon och fick därmed inviga min nya telefon. Första impuls när jag såg att det var från läkarkontoret var att trycka upptaget.

 

Det är definitivt förändringar och hon har skickat en remiss vidare till en gynekolog för vidare utredning. Hon försökte lunga mig med att säga "det är ju precis av den här anledningen vi screenar, så det här är egentligen positiva nyheter, att du blir utredd i tid"

 

Ca 70% av alla som blir remitterad till gynekolog och genomgår kolposkopi av just den här anledningen, får vidare behandling hos onkologen.

 

Det är så sjukt mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Grät nästan när jag berättade det för min man. Det är så jävla typiskt att det händer just nu - nu när allt går bra.

 

Jag borde verkligen inte måla fan på väggen, men statistik, prognoser och genetik (jodå, en stor del av förnekandet låg i att detta ligger i släkten) talar emot.