Fattar egentligen inte varför jag var nervös, det gick hur bra som helst. Och för en gångsskull så kom han tidigare än vad jag gjorde.

 

Litiumet ligger på 0,7 och ingen av oss såg någon anledning till att göra något med det. Proverna i övrigt såg bra ut, dock hade inte D-vitaminprovet blivit analyserat, men det är sekundärt. För mig är det tre saker som är viktiga med blodproverna 1)serumnivån 2)ämnesomsättningen 3)njurfunktionen.

 

Vi pratade ganska mycket om mitt äktenskap och det var faktiskt jag som drog det upp det den här gången och han klarade av konsten att helt felplacera en skrattsalva, men det var faktiskt mitt fel. Varje gång jag är där och han frågar hur det går med allt, svarar jag alltid "jodå, det händer inte så mycket just nu". Det gjorde jag även idag och la snabbt till "men jag har separerat från min make". Han har påpekat det förut - att man får dra saker ur mig med tång.

 

Så började en sån där fantastisk monolog, när han går från det medicinska och över i det filosofiska och psykologiska. Ibland avbryter han sig själv mitt i en mening och säger saker som "du förstår vad jag menar, va?" eller "jag menar kan du se det här från ett vetenskapsteoretiskt sätt?" eller det som upprepades femhundragånger under dagens samtal "har du/jag har hoppas du har reflekterat över det här?!" Och ibland när han sitter och håller igång med det där långa monologerna, så glömmer jag faktiskt bort vilka roller vi har i våran relation och för några sekunder känns det som att jag sitter uppe på universitetet (och det gör jag faktiskt, eftersom att han har kontor på forskningsenheten) och jag har just har bett en lärare att ge en fördjupad förklaring på en komplex problemställning.

 

Han ville väl egentligen veta hur genomtänkt/icke genomtänkt det här var och det är väl helt förståligt. Så pratade han ganska mycket om det att vara stabil och plötsligt se saker och ting i nytt ljus och kanske, rätt eller fel, försöka hitta roten/rötterna till problem/en. Mycket av det han sa har jag redan tänkt på, men jag fick ändå lite nya tankar att fundera över. Så är det där med galghumorn, han frågade om det var permanent eller tillfälligt och jag svarade att planen är att det är permanent, så skrattar han igen och säger "just de, det var ju nytt". För er nya läsare, det är inte försöka gången jag och maken försöker separera. Så frågade han hur det kändes att för första gången på många år på ensam i en lägenhet, varpå jag log och förklarade att jag bodde i kollektiv och så skrattar han och säger "du är för fanimej hopplös!". Han undrade vad som lockade mest, det sociala eller klamra sig fast vid (forna) studentlivet, jag garvade och sa att ingen kan någonsin slita studentlivet ur mig :)

 

Så blev det snack om det vanliga; att jag inte tar på mig för mycket, att jag inte festar för mycket och att jag inte sover för lite. Han är sjuk nyfiken på varför jag sitter och pluggar upp betyg från gymnasiet när "du redan har typ 300 studiepoäng" och jag svarar lika undvikande och förvirrande som vanligt. Egentligen borde jag bara kläcka ur mig att jag planerar att bli psykolog och jag vet att han har haft tidigare patienter som både gått vidare till psykologi och medicin, men jag vet inte. Det känns...pinsamt kanske är fel ord, men jag är bara så rädd att han ska säga att det är en skitdålig idè. Att jag inte är lämpad för yrket, det är ju en legitim problemställning; hur ska jag kunna klara av att ta hand om andra människors psyke, när jag ibland inte klarar av att ta hand om mitt eget. Jag är liksom så fast besluten på det här och alla mina vänner stöttar mig grymt mycket, så jag är väl bara rädd för att någon - vemsomhelst inom vårdens ska 'shit on my parade!' som N alltid säger.

 

Så var det, det där med Seroqueln. Han sa att han iallafall aldrig har förskrivit mig det för en anti-psykotisk effekt (iallafall ute i den riktiga världen) och påpekade att för hans del har det 100% med sömnen att göra. Min läkare jobbar ju bara med personer med bipolär typ 1 och han sa att han aldrig hade träffat en patient från den diagnosgruppen som inte hade antingen en sömnstörning eller Circardian rhythm sleep disorder (typ dygnrytmsstörning på svenska). Nu har ju jag (för många år sen vid det här laget) blivit utredd för mina sömnproblem och det finns ju ingen tvivel om att jag har allvarlig insomni, men han sa att han samtidigt förstod att jag verkligen ville kunna sova utan kemikalier. Det är inte det att jag inte vill ta seroqulen, men det hade varit sjukt fett att för en gångsskull i mitt liv kunna sova naturligt. Så, han sa att jag kunde exprimentera försiktigt och rekommenderade att beställa hem de där berömda organge brillorna.

 

Det var väl ungefär det, det här blev väldigt långt, men det var länge sen jag var där nu. Den på landstinget som har bestämt att dessa samtal ska ta 20 minuter måste vara verklighetsfrånvänd, denna gången tog det bara 40 minuter. När jag gick därifrån så fick jag plöstligt panik. Jag är ju fast bestämd på att flytta hem till Sverige, men det sliter i mig. För en av anledningarna till att det går så bra just nu, är just för att jag får så bra vård. Och efter det jag upplevde i Malmö förra våren och efter allt jag hört, så är jag livrädd för att flytta hem. Ska jag palla att ta mig igenom 5-6 år av jävligt tuffa studier, så måste jag ha ett bra vårdnätverk runt mig, det funkar inte annars. Och nu är det inte så att jag sitter och ringer min läkare stup i kvarten, men vetskapen om att jag har hans mobilnummer och att jag kan få kontakt med honom om det skulle krisa sig rejält är en enorm trygghet för mig.

 

Nåväl, fick träffa den norska sjuksyrran igen (så skönt att kunna snacka svenska!) och hon är inte bara norsk, hon är från Tröndelag och som Jämte har vi mycket att snacka om :) Fick ny tid på kvinnodagen nästa år och när jag kom med lappen som det stod "mars" på, så såg hon på mig och sa "se där ja! någon har dragit vinstlotten! bra jobbat!"

 

Men det var inte det bästa, det bästa kom när jag kollade journalen efteråt (vi har precis fått digital tillgång till detta här) och även om jag visste det här redan, ger det sjukt mycket motivation att få det officiellt.

 

 

 

För övrigt fick jag årets första 'god jul' önskan idag!