10 år - Leve livet?

[Det här blev så långt, så jag har delat upp det i två delar. Del två kommer i morgon]
 
Fråga mig inte hur jag kommer ihåg det här, men när jag kollade på kalendern i dag, så gick det upp för mig att det är 10 år sedan allt började på riktigt.Under årens lopp har jag gått igenom vad som hände just den dagen tusen gånger.
 
Det hade varit en lång sommar, jag hade rest land och rike fast jag inte hade några pengar. Festivaler, resande, kemikalier och jag vet inte vad. Liftade från norr till söder - kan ni tänka er det? Jag var inte ens 18 år och jag liftade ensam genom halva landet!!
 
Nu i efterhand så har jag insett att det här var nog min första (hypo)mani, osäker på vilket, för jag menar att komma ihåg att jag fortfarande hade bägge fötterna på jorden - men det kanske jag inte hade?! Ibland missminner jag mig själv ganska grovt.
 
En vecka tidigare hade jag kommit hem efter sommarlovet, i mina journaler senare skriver någon överläkare att "patient har vagabonderat och varit sexuellt utsvävande. Möjlighet för bipolär hereditet ej klarlagt". Man misstänkte det redan då alltså.
 
Dagarna som ledde fram till detta hade min paranoia slagit nya rekord. Jag vågade inte sova vid fönstret, för jag var helt övertygad om att någon skulle börja skjuta mot det, jag vågade faktiskt inte ens närma mig dem, istället kröp jag under fönstrerna varje gång jag skulle röra mig runt i huset. En dag när jag skulle gå till affärn, såg jag en kille som jag uppfattade som 'skum', jag var helt övertygad om att han skulle våldta och mörda mig, så jag vände om sprang hem och gömde mig. En av mina tjejer började tycka att mit beteende var 'överdrivet' och när hon försökte ta upp det här med mig, så trodde jag naturligtvis att det var en del av en större konspiration och isolerade mig själv ännu mer.
 
Jag var inte helt stabil helt enkelt och även om jag inte hade planerat något konkret, så hade jag sista månaderna sparat alla mediciner jag fått utskrivet, istället för att faktiskt ta dom. Det som fick bägarn att rinna över den 24 augusti 2006 var en sånn banal kommentar. Det var inspark (eller vad fan det heter) och jag frågade S om hon ville gå hem till mig och äta svamp. S sa nej och jag kommer ihåg precis vad jag tänkte "jaha, skit i det då! Jag orkar inte mer!"
 
Jag gick hem och vaknade upp på intensivvårdsavdelningen 3-4 dagar efter det här. Små sekunder av ögonblick här och där är allt jag kommer ihåg från de dagarna. När jag kviknat till rent somatisk blev jag överförd till BUP's slutenvårdsavdelning och blev inlagd på det jag sedan dess (och tydligen många som jobbar inom psykiatrin) valt att kalla frivilligt tvång.
 
Jag hade gått till psykolog innan och haft lite problem, men det här blev min första riktiga kontakt med psykiatrin. Jag blev kvar i nästan två månader och därefter utskriven med restriktioner. Det var under det här uppehållet jag lärde mig att fejka mig frisk och att ljuga om hur jag faktiskt mådde. När jag var utskriven var jag inte i ett dugg bättre skick än när jag blev inlagd, men jag hade i kanske ca 2 veckor låtsas göra 'fantastiska' framsteg. Och den här idiotiska ovanan tog det många år innan jag lyckades bryta och bidrog också delvis till att jag i början blev feldiagnosticerad.
 
Den kvällen för tio år sedan trodde jag att mitt liv var över. Jag trodde att det omöjligt kunde bli bättre. Jag gav mig själv ett år att leva - hade inte livet förbättrats innan min 18-årsdag så skulle jag avsluta det. När min 18-årsdag kom, var inte livet bra, men det var bättre - så jag gav mig själv en ny chans - till 20-årsdagen. Fyllda 20 var ju livet helt underbart! Fyllda 21 hade jag fått nog och sa till mig själv att jag trots allt lever på övertid. Den gången misslyckades jag återigen!
 
Jag ska erkänna; jag leker fortfarande med tanken ibland och ibland frestar det så innåthelvete. Men det är snart tre år sedan jag faktiskt gick från tanke till handling (på allvar alltså....). Jag har fått förklarat för mig av bättre-vetande att även om bipolära depressioner kan vara mer komplexa och svårbehandlade än unipolära depressioner, så minskar faktiskt självmordsrisken under depression för varje skov. Varför vet man inte, men en teori är att man helt enkelt genomlevt såpass många skov, att man innerst inne vet att det faktiskt kommer att bli bättre. Självmordsrisken hos bipolära patienter är som högst i början på insjuknandet.
 
Livet har inte alltid varit lätt efter den här dagen, många gånger har det känts som att jag sprungit marathon i motblåst. Jag är glad att jag lever och jag är glad för allt det fantastiska jag fått uppleva. Ibland tänker jag att jag har lust att sätta mig brevid 17-åriga Baltazar i den vita soffan i vardagsrummet, hon gråter och skriker av ångest och hon vill bara slå ur allt onda ur skallen. Jag önskar att jag kunde sätta mig ner brevid henne och säga "Jag vet att du aldrig kommer tro på mig, men det blir bättre! Tro mig om några år kommer du ligga i ett tält i Indonesien, dödssjuk och be till alla de högre makter du inte tror på, att du ska få komma hem välbehållen. Unga Fröken Baltazar, ser du ironin i det här?" 
 
SLUT DEL 1

Kommentera här: