Zorionak

Jag vet inte ens vart jag ska börja, men just ikväll känner jag för att få ur mig saker.
 
En kär vän till mig - eller Bror som jag kallar honom har varit i utlandet och forskat i snart ett halvt år. Sist han såg mig, låg jag på djupet av botten på slutenvården. Han sa det aldrig, men jag märkte på honom att han var besviken för att jag en en gång hamnat där. Våran kontakt sen han reste har varit väldigt sparsam, jag har inte velat belasta honom med massa skit - han hade det ganska tungt med jobbet innan han reste.
 
Han skulle kommit tillbaka för tre veckor sen, men han blev sjuk och var tvungen att opereras. För tre veckor sen var allt på topp och jag kände mig så jävla stolt. Tänkte att nu fan ska jag göra Bror stolt och visa att jag kan ta tag i mitt liv. Men han kom ju inte....
 
Och för ca en vecka sen så blev jag tvingad att sluta tvärt med mina anti-deppressiva. Min läkare sa att även om jag just där och då inte uppförde mig hypomaniskt, så var han utifrån det jag berättade rätt för att jag var på god väg in i en hypomani och han fruktade ännu en härdsmälta. Smällen av att sluta på mina anti-deppressiva rakt upp och ner - var värd att ta menade han (så klart, det är ju inte han som måste leva med det...)
 
Sista veckan har varit helt jävlig och även om jag ökat dosen på Seroquel och lagt till både Melatonin och Imovane så får jag inte sova. Jag är helt förstörd. I förrgår kom förvarningen på nästa storm - glas som flög genom vardagrummet.
 
Ni som någon gång försökt att sluta tvärt på någon typ av psykofarmaka vet vad jag pratar om..
 
I dag skulle jag egentligen varit ledig - jag har en anställning på 60%, men snittar på ca 75% - och det är väl ungefär vad jag klarar av nu. Även om jag hade önskat helttid, så tror jag inte det hade funkat - hade säkert blivit sjukskriven på deltid.
 
Som sagt, i dag skulle jag varit ledig. Jag somnade klockan 4 i natt. Klockan 7 ringer min chef. Kris på jobbet. Utan att tänka på att detta var ett 9 timmars pass, så svarade jag 'ja'.
 
Efteråt var planen att Bror, jag och en till vän skulle gå på forskningsdagarna - jag hoppades in i det sista att bägge två skulle banga - som de alltid gör annars. Men icke i dag - Bror ville så gärna träffa mig (han kom hem i förrgår).
 
Jag var verkligen inte i form överhuvudtaget. Skyllde på sömnbrist, min andra vän godtog det, men Bror vet hur viktigt sömn är för mig.
 
Det var underbart att träffa honom igen, men under hela tiden (det blev middag hemma hos Bror efter detta), satt jag med gråten i halsen och önskade att vara hemma. Försökte gå hem flera gånger och jag hade den där i hållanden känslan av att....
 
Bror ser, men säger inget. Han tänker att jag inte tagit en ända steg framåt sen han reste. Han är besviken. Hur länge kommer jag ha kvar honom som vän? Är det så konstigt om han överger mig?
 
Jag vill inte göra Bror besviken. Jag vill att han ska vara stolt över mig.
 
Idag är den värsta dagen på väldigt väldigt länge....

Kommentera här: