Baltazar

 Resan till Sydostasien blev längre än beräknad. Det var mycket sjukdom och olyckor och på ca sju veckor fick vi allt i allt fem problemfria dagar. Men då saker och ting var bra, var det underbart.

 

Tillbaka till verkligenheten. Två veckors sjukskrivning vid hemkomsten, har varit arbetslös i två veckor nu också, men har nytt jobb från och med måndag. Är kluven angående det nya jobbet, det är bokstavligt talat ett skit-jobb, jag kommer att gå ner i lön ganska rejält också, men det är innanför en organisation jag hoppas på att kunna arbeta med i framtiden. Med mina dåliga betyg, låga utbildning (tydligen så krävs det en master för absolut allt nu för tiden och jag vill INTE sätta mig i skolbänken på många många år) och bristande erfarenhet, så tänkte jag att detta var en gyllene chans. Jag var också klar med det på intervjun - jag stannar inte längre än jag måste - jag vill ut i fältet och jag vill göra karriär. De gillade tydligen den attityden.

 

Har också sökt på en praktikplats som delegationsledare för ett projekt i Afrika. Obetalt naturligtvis, men organisationen täcker kost, logi, transport och vacciner. Man kan faktiskt inte förvänta sig så mycket mer när man är oerfaren. Ska på intervju på tisdag och jag har en riktigt bra känsla. Hoppas så mycket, men vill inte bli för exalterad. Men denna praktikplats hade kunna varit nyckeln som öppnar alla de dörrar jag så gärna vill komma mig igenom.

 

Saker och ting går bra just nu. Att bli färdig på universitetet var en enorm frihetskänsla och jag tror den har boostat mitt självförtroende rejält.

 

Började på litium igen förra veckan, var tvungen att sluta när jag blev sjuk. Har varit lite mer pratsjuk, aktiv och aggressiv sista veckorna. Maken menar jag varit hypoman, det är gott möjligt, men jag har också varit väldigt effektiv och fått gjort massa. Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mycket om hypomanin, den välkomnar jag. Det är den andra skiten jag inte pallar med.