Baltazar

Så blev det äntligen läkarsamtal - fem veckor försent och det tog nästan 45 minuter. Orkar inte s kriva så mycket. Imorgon styr vi kosan mot Sverige och jag har verkligen inte lust att åka hem. Tårarna bara rinner, jag orkar inte mer, jag vill bara ha sinnesfrid. Jag har fått nog. Jag vill inte mer.

 

Han ville pröva en ny anti-depp, jag avböjade. Hade det inte varit jul runt krokarna hade han säkert rekommenderat inläggning. Han drog upp ämnet alkohol och ångest, tillslut började erkänna så smått. Vad jag inte berättade var att jag helt fram till igår kväll varit nykter i fyra veckor. Och att jag bara två timmar tidigare avslutat en helnatt bestående av tårar, Mikael Wiehe, Laleh, en flaska vin och lite till, cider och ginshotar. Jag kände mig inte berusad när jag satt där, vet inte om han märkte det och innan jag traskade in dit kl 0900 hade jag gjort mitt bästa för att dölja spritdoften.

 

Mötet tog en annorlunda vänding. Jag har beslutat att frigöra mig från psykiatrin och först steg är att trappa ner på mina mediciner. Han var inte allt försvår att övertala, antar att han tycker det är bättre att han har någolunda kontroll och översikt på situationen. Vi börjar med litiumet, nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad han sa, det får jag lista ut själv, men nedtrappningen ska gå över fyra veckor. Så utarbetade vi en beredskapsplan ifall det skulle bli rikigt illa, i den planen är det specificerat att om jag önskar inläggning, skall så ske utan diskussion.

 

Jag och min läkare har en god dialog, jag tycker han är enormt kompetent och han ser mig som en vanlig människa och inte som ett psykfall -  något som tyvärr är alldeles för vanligt inom psykiatrin. När han försökte påpeka för mig att saker och ting kommer bli mycket mycket värre om jag genomför denna förändringen och att det i allra värsta fall kan utlösa en mani, med allt vad det innebär, så vet han dock inte hela sanningen.

 

Det är precis det jag vill. Jag orkar inte mer, jag vill ha ett slut och medicinerna och kontakten med psykiatrin förhindrar mig från det. Som jag längtar.....och tanken på att det här blir min sista jul någonsin har en enormt lugnande effekt på mig.

 

Snart är allt över. Snart ska jag få ro.......

 

En helt orelevant historia som egentligen inte illustrerar någonting, men sarkasmen i hans röst bidrog till dagens enda genuina leende.

 

Läkaren: Så vet du också att kliniken är öppen hela julen, borsett julafton förstås. Sjukhuset är naturligtvis öppet hela jul och nyår. Så det är bara att ringa eller komma in hit om det skulle bli allt för tungt. Dom känner ju dig här på kliniken och jag lägger in beredskapsplanen i journalen....seriöst, tveka inte att ta kontakt om det skulle vara något.

Jag: Det är lungt, jag är ju i Sverige hela julen....

Läkaren: Jaha? Vad har det med saken att göra? Ni har väl telefoner i Sverige också?