Så less.....
Mitt äktenskap har varit åt helvetet sista halvåret. Jag tvivlar mer och mer på att vi faktiskt kommer att ta oss igenom det här.
När vi har det bra, så har vi det jäkligt bra. Problemet är att tillfällerna när allt är bra, blir mindre och mindre frekvent.
Det är helt öppenbart att min make hyser noll tilltro till mig. Vilket är förståligt. Sista året har jag ju inte direkt gjort något för att motbevisa han på just den saken.
MEN, jag känner mig likväl orättvist behandlad. Jag FÖRSÖKER verkligen. Jag gör saker som jag absolut inte har lust att göra. Jag proppar i mig en hög av massa mediciner för att jag vet att han vill att jag ska göra det - bland annat.
Inte bara det att jag försöker. Jag känner att det alltid är jag som får skulden. Det är alltid jag som är syndabocken. På något sätt är saker och ting alltid mitt fel. Han har liksom ingen skuld i något. Idag har han gått och aggiterat mig hela dagen. Jag har dragit mig tillbaka, in på rummet. Sovit och studerat (jag har haft en hög feber sista dagarna) . Nu får jag höra att jag söker uppmärksamhet och att det gör det svårt för honom att jobba. Genom att dra mig undan och ge honom det utrymme han har gnällt på att han vill ha så länge, så är jag nu dramatisk och söker desperat utmärksamhet genom att "verka svår".
Jag säger inte att jag är helt oskyldig i det hela. Men jag får inte vara något längre. Är jag glad så är det fel, då har jag inte tagit mina mediciner och då måste jag lugna ner mig. Om jag är lugn och tillbakadragen (som jag nu varit sista dagarna för att jag är sjuk) så är jag passiv - aggressiv och söker uppmärksamhet.
Det finns liksom ingenting rätt - det spelar ingen roll vad jag gör. Jag är ALLTID SJUK. JAG ÂR ALLTID FEL.
Jag orkar inte det längre. Jag har alltid tänkt att vi kan klara av att gå igenom vad som helst. Vi har varit igenom så mycket tillsammans. Vi har känt varandra i 10 år. Vi levde i ett långdistansäktenskap i nästan 3 år. Just därför så har jag alltid känt att VI inte FÅR ge upp. Vi har kämpat alldels för mycket för att komma dit vi är idag.
Med på sistoende har jag känt att vi bara är destruktiva för varandra. Ingen av oss mår bra av varandra. Vi har fått tid för äktenskapsrådgivning om tre veckor. Jag börjar helt ärligt tro att det är helt lönlöst.
Vi har ingen framtid.
När vi har det bra, så har vi det jäkligt bra. Problemet är att tillfällerna när allt är bra, blir mindre och mindre frekvent.
Det är helt öppenbart att min make hyser noll tilltro till mig. Vilket är förståligt. Sista året har jag ju inte direkt gjort något för att motbevisa han på just den saken.
MEN, jag känner mig likväl orättvist behandlad. Jag FÖRSÖKER verkligen. Jag gör saker som jag absolut inte har lust att göra. Jag proppar i mig en hög av massa mediciner för att jag vet att han vill att jag ska göra det - bland annat.
Inte bara det att jag försöker. Jag känner att det alltid är jag som får skulden. Det är alltid jag som är syndabocken. På något sätt är saker och ting alltid mitt fel. Han har liksom ingen skuld i något. Idag har han gått och aggiterat mig hela dagen. Jag har dragit mig tillbaka, in på rummet. Sovit och studerat (jag har haft en hög feber sista dagarna) . Nu får jag höra att jag söker uppmärksamhet och att det gör det svårt för honom att jobba. Genom att dra mig undan och ge honom det utrymme han har gnällt på att han vill ha så länge, så är jag nu dramatisk och söker desperat utmärksamhet genom att "verka svår".
Jag säger inte att jag är helt oskyldig i det hela. Men jag får inte vara något längre. Är jag glad så är det fel, då har jag inte tagit mina mediciner och då måste jag lugna ner mig. Om jag är lugn och tillbakadragen (som jag nu varit sista dagarna för att jag är sjuk) så är jag passiv - aggressiv och söker uppmärksamhet.
Det finns liksom ingenting rätt - det spelar ingen roll vad jag gör. Jag är ALLTID SJUK. JAG ÂR ALLTID FEL.
Jag orkar inte det längre. Jag har alltid tänkt att vi kan klara av att gå igenom vad som helst. Vi har varit igenom så mycket tillsammans. Vi har känt varandra i 10 år. Vi levde i ett långdistansäktenskap i nästan 3 år. Just därför så har jag alltid känt att VI inte FÅR ge upp. Vi har kämpat alldels för mycket för att komma dit vi är idag.
Med på sistoende har jag känt att vi bara är destruktiva för varandra. Ingen av oss mår bra av varandra. Vi har fått tid för äktenskapsrådgivning om tre veckor. Jag börjar helt ärligt tro att det är helt lönlöst.
Vi har ingen framtid.