Vermont
Nu är vi i USA, i Vermont för att vara exakt. Första dagarna tillbringade vi Princeton, NJ. Det känns som att USA har kommit att bli mitt andra hem. Det är här min mans familj är och det var här vi förlovade oss och gifte oss. Genom åren har det verkligen blivit en hög med resor till och från.
Första dagarna var slitsamma, kände verkligen hur jetlaggen påverkade mitt humör. Bestämde mig för att göra det bästa av situationen och pumpade i mig sömntabeletter - sov i 12 timmar. Det behövdes verkligen!
Min mans familj känner inte helt till min situation, detta för att jag belagt honom med munkavel. Något han lidit fruktansvärt av. Så idag, hände det som vilken rationell människa kan förutse skall hända. Sista dagarna har jag inte känt mig helt i form. Ett trivialt bråk - eller faktiskt en kommentar från min man - och allt börjar igen. Under bråkets förlopp så började jag skrika och gorma mitt framför hans familj - på svenska. Jag inbillade mig själv att om jag bråkar och skriker på svenska så kommer dem inte att fatta vad som försegår. Idiotiskt naturligtvis. Allt slutade med att jag bestämde mig för att resa hem och köpte helt sonika en flygbiljett från New York på julafton.
Jag har lugnat ner mig nu. Jag kommer inte att flyga hem. Kvar finns skammen över mitt beteende och skuldkänslorna över min man. Som vill lämna mig, men säger att han inte kan - han älskar mig för mycket.
Jag har alltid fått lära mig att om man älska någon - så måste man släppa dem fri. Jag har sagt det till honom många gånger. Jag vill så gärna släppa han fri, men det gör ont. Han har valt att stanna, men det smärtar mig så otroligt mycket - jag vet att jag försämrar hans livskvalite. Jag vet att han mår dåligt över allt som hänt sista halvåret. Jag vet att han faller ned tillsammans med mig.
Och jag vet - att inom en mycket snar framtid - så kommer inte han att orka mer. Och då har jag verkligen lyckats - då har jag verkligen lyckats förlora allt som betyder något för mig.