Baltazar

Imorse var väntan över. Årets sista tenta. Jag har knappt sovit på tre dagar - och det märker jag verkligen. Klockan 06:00 var jag trött på att ligga och kolla i taket. Stod upp, försökte lugna nerverna och gick i lugnan ro mot spårvagen.

 

Tentan gick sådär. Naturligtvis så kom de två saker jag inte pluggat på - som frågor på uppsatsdelen. Tror dock jag gjorde det skapligt på kunskapsdelen. Nu är terminen över, i realiteten varade endast två veckor från mig. Men med tanke på att det bara var tre veckor sen jag låg inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning, så är jag ändå stolt över att jag faktiskt klarade att gå upp till tentamen.

 

Till något helt annat; Det pågår ett kallt krig mellan mig och min man nu. Orsaken kan tyckas trivial, men det handlar om något djupare än det som faktiskt skedde.

 

Så, min man fick ett erbjudande om ett översättarjobb - det var inte speciellt bra betalt - men ändå. Det var ett översättarjobb.  Jag har dedikerat hela mitt vuxna liv till att studera språk och lingvistik. Jag älskar det helhjärtat och en av de få saker jag aldrig tappar intresset för, hur djupt ner jag än är. Jag har länge försökt att ta mig in i översättarbranschen, men utan att vara autoriserad genom Kammarkollegiet, så är det otroligt tufft. Logiskt nog.

 

Nu bar det sig inte bättre än att min man tackade nej till erbjudandet, varpå jag med en gång ställde upp som frivillig och bokstavligt talat skrek "JAG VILL ! JAG VILL ! JAG VILL!" Efter några dagar kom vi överens om att han skulle kontakta förlaget och föreslå att dom skulle ge mig en chans. Om jag var överlycklig!

 

Så igår, frågade jag återigen om han hört något mer. Han svarande avvikande och efter en stund så kom det bra att han valt att inte tala med förlaget trots allt. Detta på grund av att HAN ansåg att jag inte skulle klara av det. HAN menade att jag fortfarande inte var stabil nog till att åta mig ett sådant uppdrag och han ville upprätthålla goda relationer med förlaget. 

 

Och det är i detta som problemet ligger, inte så mycket i att han tillslut valde att inte kontakta dem. Han hade goda anledningar till detta. Jag förstår också att han vill upprätthålla goda relationer med dem, jag förstår att om jag inte klarar av att leverera så är det han det faller på. Naturligtvis så förstår jag allt detta. Mitt problem är att HAN bestämmer vad som är bra för MIG. Han bestämmer hur mycket JAG orkar jobba.

 

I vilket fall som helst, så sa han något om att han snackat med dom tidigare idag. Men jag orkar inte lyssna. Jag vet att hela situationen låter trivial, men jag är så sjuktligt trött på det här överförmynderiet. Jag förstår att han är oroad och att han vill mig väl. Men någonstans måste väl ändå JAG ha något att säga till om MITT liv.

 

Nu ska jag hoppa i en klänning och gå ner och ta ett glas vin med kursare. Nu är jag helt ledig från studier och jobb fram tills januari och jag börjar redan att bli uttråkad